Om urinblåsan

Urinblåsan är en ballongliknande muskel, även kallad detrusormuskeln. Urinblåsan slutar i blåshalsen (den övre delen av urinröret). Där finns en förtjockning i muskulaturen som bildar den inre sfinktern (en ringformad muskel) som motverkar blåstömning. Urinröret innehåller även de muskler som bildar den yttre sfinktern, som är viljemässigt kontrollerad och som motverkar tömning av blåsan.

Urinblåsa, blåshals och urinrör bildar tillsammans en enhet som i normala fall skapar en fungerande blåsfyllning och blåstömning. Det kräver dock att kontrollen i det centrala nervsystemet är intakt.

När blåsan gradvis fylls med urin ökar trycket i blåsan, men till en början sker bara en liten tryckökning. När urinmängden når upp till ungefär 400 ml tänjs blåsan ut, varvid spänningsreceptorer i blåsans vägg aktiveras och sänder signaler till miktionscentrum i hjärnan, som i sin tur aktiverar en blåstömingsreflex. Ju högre tryck i blåsan, desto kraftigare och oftare aktiveras blåstömningsreflexen. Är blåstömningsreflexen tillräckligt kraftig pressas urin ner i blåshalsen vilket ger upphov till ytterligare en reflex som vill få den yttre sfinktern att slappna av. Den yttre sfinktern står dock under viljemässig kontroll och sfinktern hålls kontraherad till dess att vi finner en lämplig plats för urinering.

När urinering sker drar detrusormuskeln ihop sig och både bäckenbottenmuskulaturen och den yttre sfinktern slappnar av, viket resulterar i att urinblåsan töms helt i en enda omgång. Vanligtvis urinerar vi 5-7 gånger om dagen, det vill säga ungefär var tredje timme.

Miktionscykeln, som omfattar fyllnadsfas, lagringsfas och tömningsfas, är normalt mycket välkontrollerad av centrala nervsystemet. Det kan dock ske rubbningar i samtliga faser av en rad olika anledningar, vilket kan leda till inkontinens.