En patienthistoria – Anna

ANNA

Anna är en gift grundskolelärare och mor till två barn. Hon är frisk men vill inte erkänna att hon har ett hälsoproblem. Hon lider nämligen av urininkontinens (överaktiv blåsa).

En av bieffekterna vid denna typ av inkontinens är ett plötsligt och överväldigande behov att urinera. Trängningen är så kraftfull att urinen ibland läcker ut. Om Anna inte når fram till toaletten i tid, har det hänt att hon kissar i byxorna. Problemet är vanligt och förekommer hos tusentals svenska kvinnor och män. Många människor skäms för symtomen och försöker dölja sina problem. Det gjorde även Anna i många år innan hon gick till läkaren.

”Jag skämdes för att prata om problemen med att kissa på mig och berättade inget ens för min bästa vän eller make. Så det tog sex år innan jag var redo att söka hjälp hos min läkare. Efteråt förstår jag inte hur jag kunde låta det gå så länge.”

Liksom med många andra ökade Annas problem gradvis. Hon blev mer och mer fångad i sin egen ”urinfälla”. Hon var tvungen att gå på toaletten under skoltid och i samband med andra sysslor. Sedan började hon gå på toaletten för ”säkerhets skull” före frukost, innan hon åkte hem, innan hon gick ut för att handla och innan hon gick till gymmet. Detta resulterade i en situation som bara förvärrade problemen. I värsta fall hann Anna inte fram till toaletten i tid – med ett ”blött” resultat.

Efter den händelsen blev Anna mer försiktig. Hon började klä sig i mörka färger så att alla ”olyckor” inte skulle synas. Hon började också bära blöjor och byta kläder. För att minska mängden urin undvek Anna att dricka under dagen. Först när hon var hemma släckte hon sin törst, vilket fick henne att vakna flera gånger under natten istället.

”Toalettbesöken på natten gjorde mig trött och irriterad på dagen.”

Anna utvecklade sitt eget problemlösnings-koncept med sina egna strategier. Hon visste exakt var butikerna låg, var toaletter fanns tillgängliga och vilken gata hon skulle gå om hon akut skulle behöva gå på toaletten.

”Till slut orkade jag inte längre. Jag tog chansen och gick till läkaren. Där fick jag behandling med mediciner som förhindrar sammandragningen av urinblåsan.”

Läs vidare:
Frågor och svar »
Logga in som hälso- och sjukvårdspersonal »

PP-TOV-SWE-0008 DEC 2020